Nu vet jag att jag har varit katastrofdålig på att blogga... men som jag skrev i april, tiden räcker inte till... 

Var idag på första personalsamlingen för terminen, alla hade kommit tillbaka från semestrar och det var dags att komma tillbaka till verkligheten. 
Vi startar alltid våra storsamlingar med mässa (ja, jag jobbar innom kyrkan) och idag pratade vår Kyrkoherde om "mognad". Något som jag fastnade för. Han började hela predikan med att vi ska ta det lugnt till jobbet, fast vi har en traktor med aldeles för stort släp framför oss, som dessutom bara går i 25km/h och du har mins tio minuter kvar till jobbat men börjar om 2... 
Allt handlar om mognad, säden på fälten måste mogna, barn mognar, unga vuxna mognar, man mognar i sitt arbete, i ett förhållande (vilket det än är) och man mognar i själen. 

För första gången kan jag verkligen relatera till predikan, iaf som det känns nu.

 

Den här sommaren har jag gjort saker som jag aldrig trodde var möjligt, jag ser livet på ett helt annat sätt. Utvecklas som människa, person och i tanke. 
Den här sommaren har jag 

*Dansat 

* träffat människor som ger energi 

* träffat människor som tar energi

* lärt känna fantstiska människor 

* vågat bjuda upp någon jag aldrig dansat med förut

* blivit uppbjuden av mäniskor jag inte vill dansa

* blivit uppbjuden av männsikor jag VERKLIGEN vill dansa med

* Passerat 30kg i viktminskning 

* Skaffat mig ännumer arbetserfarenhet

Ja, listan kan göras längre! 
Har massor kvar att lära men den här sommaren har varit utvecklande.

 

Ni vill inte veta hur många danser jag har varit på, inte på vilka danser jag har varit på och heller inte vilka jag har dansat med... 
men en sak ska ni veta, dansen är verkligen mitt liv och jag hoppas att ingen tar det ifrån mig... Energin jag får därifrån är så sprudlande. Hade jag inte dansat hade jag inte orkat jobba... Så är det! 

Att jobba med 5 helt olika saker är inte bara tidskrävande utan också fruktansvärt utmattande. 

har under det här året jobbat :

50% fast antställd innom svenska kyrkan med barn och unga 

Ledsagare åt en fantastisk kille 

Wardins Gårdsprodukter med allt vad det innebär

Timvikarie och sommarvikarie på städ -Volvo Floby 

+ att jag givetvis ställer upp att torga med 1000 och 1 saker bara för att jag tycker att det är roligt. 

Emellan alla arbeten så har jag dansat. Det innebär då i rundaslängar jobb på dag, hem göra sig iordning, dansa som en galning hem slänga sig i sängen, sova 2-3timmar och sen upp och jobba igen. 
Det låter säkert helt galet i era öron... Det är helt Galet i mitt huvud. och det funkar, det går hur bra som helst att köra på som en idiot i 3 månader. Det är när man faktsikt är hemma helt själv, inget att göra och ingen att prata med som verkligheten kommer ikapp en. Det är då jag går in i den berömda väggen... 
Jag har glömt hur det är att bara ligga hemma i soffan och dega, glömt hur det är att laga mat till sig själv, äta maten själv och diska efter mig själv. 
Jag lever för tillfället i en värld där jag träffar så galet mycket människor, en värld där tåget rusar iväg i 280km/h med nödbromsen indragen. 
Man ska hinna så sjukt mycket roliga grejer, jobb, dans, vänner, hund, familj... och jag vet att jag inte hinner med alla, att endel känner sig bortglömda... 
Det märks framförallt på min far, han ringde mig härromdagen och frågade vart jag höll hus och hur jag mådde... (pappa är min klippa i livet och när han undrar då vet man att det börjar gå åt fel håll...) 

Men hur gör man då för att hinna med allt och alla? Hur får man tiden till att räcka till? 
Får ofta kommentaren :Du måste börja säga nej... 
Jag gör det, jag säger nej. Har prioriterat bort allt som jag tycker är tråkigt, som bara tar mer energi än vad det ger. Måste jag börja säga nej till sånt som är roligt nu? Hur ska det gå till? Hur ska jag Orka? 
Men jag älskar mitt liv just nu, jag har roligt, dansar, jag har jobb (fast det vore skönt att bara ha ett jobb) jag har en familj som älskar mig, vänner som tycker om mig, får glada tillrop av människor jag inte känner... har ett tak över huvudet (även om det bara är några timmar varje natt) jag har nyfikna grannar, en fantastisk hund, ja den här listan kan också göras lång... 
Livet som 35 är underbart! -nej vänta nu... just det jag var ju bara 23... Ännubättre fattar ni hur mycket man hinner när tåget går i 280knyck!? 

Jag har mognat den här sommaren, lärt mig saker om mig själv, lärt mig saker om andra människor, lart mig hur en trött och tjurig arbetskamrat kan vara och lärt mig att jag kan och att jag har svårt för att vara ensam... 
Det är mycket lättare att fly! 

Vi sjön två psalmer på mässan idag som jag tycker är så fina, 

en går såhär: 
Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära mig. Gör mig till den jag ska bli och lev i mig. 

och den andra såhär: 

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, 
som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. 
Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. 
Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand.

 

Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och 
inte ens en sparv till marken faller ner, om inte 
du har stakat ut när livet börjar och tar slut. 
Vart än jag flyr så finns du där, 
du har mig mycket kär.

 

Som luften sluter om varenda dal och höjd, 
som vattnet fyller ut de stora havens djup: 
Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, 
vart än jag går. För varje andetag är ditt: 
Du bor i livets mitt.

 

Som liljan på sin äng till slut ska vissna ner, 
går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll. 
Men blomman som i vila går ska snart slå ut 
i evig vår och vad som sås i ringhet här du 
ger sin blomning där.

 

Text: J A Hellström 1975 
Musik: Svensk folkmelodi

 

Ibland är det trygt att veta att man har någon med sig, fast man inte ser eller hör... om det är Gud, en osalig ande, en avliden släkting eller bara ett ljus, det spelar ingen roll. Du vet att det finns där! 

Tänkte avsluta med lite bilder från sommaren (med risk för att det blir mycket dans...)